I Huvudet På...
...Talbot
Jag visste redan på morgonen att jag skulle vara tungan på vågen. Att jag skulle vara den alla pratade om.
Om det skulle vara på ett positivt eller negativt sätt visste jag dock inte. Känslan gick liksom inte att tyda.
Jag, som de flesta, hade hemma i sin ungdoms dagar gått igenom den här situationen flera gånger. Även då hade jag varit tungan på vågen, dock alltid på ett positivt sätt.
Sen att karriären inte hade blivit så glimrande som jag hade föreställt sig så var jag ändå rätt nöjd. Jag hade ju trots allt kommit dit Jag ville. Till råga på allt skulle jag nu få vara delaktig i avslutandet. Allt skulle sammanfattas på dessa avslutande 3 timmar, eller 60 minuter om du så vill. Efter ett helt års slit så var vi äntligen där.
Året hade gått upp och ner. I februari trodde nog ingen att vi skulle göra sig klara för den här matchen. Inget funkade ju. Det där försmädliga strecket kändes så långt borta. Hur ska vi ta oss över det? Den förbjudna tanken hade självklart dykt upp då och då: Är vi för dåliga?
Men efter att Bylsma hade tagit över skutan så föll helt plötsligt bitarna på plats. Dessa bitar som tidigare legat huller om buller hamnade nu helt plötsligt rätt. Dom bara passad in, allting hakade i.
Resan som började i september var nu strax över. En sista kraftansamling skulle göras, vilket inte alls var jobbigt. Man har ju sett hur det sett ut tidigare år. Glädjen. Tanken på att få röra Stanley är ju verkligen motivation nog.
De sista minutrarna var nervösa. Eller, nervösa är nog en underdrift. Är svårt att hitta ett ord på anspänningen. Om vi bara håller i det här så väntar Stanley på oss. Oss! Vi som inte ens skulle vara här. Så sent som för en vecka sedan var vi återigen uträknade, precis som i vintras. Men nu är vi här. Bara 6 sekunder kvar.
Precis som hemma på gatan så var jag tungan på vågen. För visst vann vi. Drömmen hade blivit verklighet, även om verkligeheten just nu känns väldigt overklig.
Jag visste redan på morgonen att jag skulle vara tungan på vågen. Att jag skulle vara den alla pratade om.
Om det skulle vara på ett positivt eller negativt sätt visste jag dock inte. Känslan gick liksom inte att tyda.
Jag, som de flesta, hade hemma i sin ungdoms dagar gått igenom den här situationen flera gånger. Även då hade jag varit tungan på vågen, dock alltid på ett positivt sätt.
Sen att karriären inte hade blivit så glimrande som jag hade föreställt sig så var jag ändå rätt nöjd. Jag hade ju trots allt kommit dit Jag ville. Till råga på allt skulle jag nu få vara delaktig i avslutandet. Allt skulle sammanfattas på dessa avslutande 3 timmar, eller 60 minuter om du så vill. Efter ett helt års slit så var vi äntligen där.
Året hade gått upp och ner. I februari trodde nog ingen att vi skulle göra sig klara för den här matchen. Inget funkade ju. Det där försmädliga strecket kändes så långt borta. Hur ska vi ta oss över det? Den förbjudna tanken hade självklart dykt upp då och då: Är vi för dåliga?
Men efter att Bylsma hade tagit över skutan så föll helt plötsligt bitarna på plats. Dessa bitar som tidigare legat huller om buller hamnade nu helt plötsligt rätt. Dom bara passad in, allting hakade i.
Resan som började i september var nu strax över. En sista kraftansamling skulle göras, vilket inte alls var jobbigt. Man har ju sett hur det sett ut tidigare år. Glädjen. Tanken på att få röra Stanley är ju verkligen motivation nog.
De sista minutrarna var nervösa. Eller, nervösa är nog en underdrift. Är svårt att hitta ett ord på anspänningen. Om vi bara håller i det här så väntar Stanley på oss. Oss! Vi som inte ens skulle vara här. Så sent som för en vecka sedan var vi återigen uträknade, precis som i vintras. Men nu är vi här. Bara 6 sekunder kvar.
Precis som hemma på gatan så var jag tungan på vågen. För visst vann vi. Drömmen hade blivit verklighet, även om verkligeheten just nu känns väldigt overklig.
Kommentarer
Trackback
